Symbolen i ingressen, mängden kuber Figuren illustrerar också att människan
Kan du påverka din framtid? |
Problemet är komplexiteten, på alla sätt, och våra förgivettaganden; Även vid de till synes enklaste problem befinner vi oss på randen till kaos. Det objektiva, entydiga finns inte. Ett problem går alltid att vrida och vända på, när man tolkar, värderar, söker sammanhang åt sig själv. Än mer när man stöter mot andra viljor och kompetenser. Att ta för givet är något man måste. Man kan inte tänka på allt. Då blir man stående. Det är därmed ett av mänsklighetens stora problem. Än större i vår tid av självförverkligande och snabba ryck. Tid och intresse för dialog och överväganden har fått stryka på foten alltmer. Eftertanke, reflektion … Remisser och motsvarande ses alltmer som hinder än hjälp. I mina ögon präglas bygge av stad och region av förgivettaganden, av ingrodda tankemönster och rutiner. När visioner och krav skall omsättas till plan blir det mönster på karta. Som alltid. Konservativt. Det kräver kompetenser. Olika kompetenser. Samverkande. Där komplexitet måste mötas med kreativitet. Det är en utgångspunkt. Och kvalitet med kunskap och förmåga att se och förstå konsekvenser av vårt handlande. Det är avgörande. Förgivettagande är ett hot mot detta. Arkitektrollen är en av kompetenserna. Den roll som jag fokuserar här. En förmåga vars förhållningssätt och arbetsmetoder just är att utgå från och hantera komplexitet. Gå från behov, idé till förslag i samhällsbygget. Klarar man det? Återkommer till det nedan. Samhällsbygget har formaliserats i administrativa rutiner. Stora värden kräver ordning. Lagar, politisk vilja, organisation. Remissen som metod uppfanns för att bredda beslutsunderlagen men kom också att bidra till demokratins öppenhet. Avslöja förgivettaganden och vidga kunskapsbasen. Men den kommun ”vi har för det gemensamma” är numera snarare ett företag. Detta drivs av politikens och professionernas ambitioner. Är ett komplicerat och ganska ogenomskinligt konglomerat av politiker och tjänstemän. Spel mellan intressen och lojaliteter… Långt mer inåtvänt än demokratin tål. Avståndet mellan vardagsproblem / åtgärder och de strategiska budgetbesluten är oerhört långt – och osynligt.
Så, vilka är ”vi”? Vart tog människan vägen? ”alltings mått”. Portalparagrafernas ideal, demokratins förgivettaganden, vad blir det i den kommunala verkligheten? Reell känsla av delaktighet, förmåga att förstå händelseutvecklingen i ’min stad’, upplevelse att egna behov tillgodoses? Och solidaritet med andra. Och med Gaia, med planetens tillstånd – i smått och stort. Är förra seklets ambitioner nu bara idealitet. ’Orealistiskt’?
Bilden: första bladet i en inbjudan till planering av en Centralort. Människan upplever sig och sin vardags villkor i det offentliga rummet. vårt vardagsliv utspelas där, mellan hem och arbete. Problemet är hur individernas behov, krav och förhoppningar i deras liv – och deras barnbarns – omsätts i de övergripande besluten i program och planer. Till problemet hör att det offentliga rummet är en betydande del av den kultur man identifierar sig med. Allt från rötterna till förväntningar. Planeringen har att ta omsorg om dessa kvaliteter. En gång var stadsplanering gestaltning av stadens offentliga rum. Utifrån rörelsens rytmer och synfältens poesi – som t ex P O Hallman före funkisen. Samhällsbyggets metoder för att följa upp vad det blev, är svaga. Feedback saknas. I vart fall synliggjord. Nu än mer sedan byggforskningen upphört. Nog finns den hos byggarna (ekonomiskt incitament) och i vart fall undermedvetet hos berörda i processerna (erfarenhet). Problemet kan också uttryckas som att budskap från författare som Jan Gehl, Kevin Lynch, Gordon Cullen, Torsten Hägerstrand och några till, inte förmår bryta genom förgivettagna rutiner.
Lennart Nord arkitekt SAR MSA |
|