Alternativt boende

Denna praxis, lägenheter vid trappuppgångar, radhus utmed gator, hus i villamattor som vårt bostadsbestånd består av, är uppkommet, format i ett annat samhälle än dagens. Än morgondagens. 
Åtskilliga skulle förmodligen vilja ha något bättre. Vad vet vi inte. Hur många vet vi inte.

Äldreboende vet vi. En sjättedel av alla hushåll är ensamma pensionärer. Fler? Hur många av dem har en vardag med kända grannar, hur många delar sin vardag med andra, trots status som ensamstående. 
'55+ har blivit ett begrepp, som hanteras lite olika. Hur många bor så? Någon som vet? Förändringsbehov vet vi inte.

Studenter vet vi. En speciell kategori, men inte vad som kunde vara alternativ. För lägre boendekostnad och bra vardag.
Ungdomar över huvud taget. Debutanter på marknaden, i livet. Har boendeförhållandet något med kompetensutveckling och mognad att göra?

De allt fler ensamboende – bl a 40.000 skilsmässor/år – vad kräver de av sitt boende, av relationer till allt omkring sig. Att vara ensamt hushåll, måste det betyda isolering i sitt boende? Är det nog med de nätverk de har i jobbet, med vänner … 
Vår tid utecklar fler relationsformer: sambo blir 'särbo', 'delsbo' byter man mellan varandras bostäder … Skilsmässobarn skulle kunna bo kvar medan mamma och pappa turas om att bo med dem ('turbo')

Och de tidshetsade, de som inte får vardagen att gå ihop. Kan de hitta boendeformer som kan lätta på pressen? Den tidssmarta staden, men något mer?

Kan man tänka sig att organisera själva boendet på annat sätt än gammal praxis? Kan huset vara mer än sina lägenheter?
Jag har anledning framhålla boken ”Samhem” som skrevs på 60-talet av författaren och poeten Ingrid Sjöstrand.  Hon förutsåg effekterna av urbaniseringen och miljonpro­grammet, såg ensamhet och isolering för de nyinflyttade. Det kunde mötas föreslog hon genom att det nya byggandet skulle innehålla lokaler att disponera vid entréerna i de nya, stora bostadshusen. Resurser för gemenskap.
Gemeinschaft i det nya gesellschaft, med Tönnies begrepp.

Problemet, diskussionen är inte ny.

Sedan franska revolutionen har människor diskuterat hur livet kan organiseras, hur jämlikhet kan nås i vardagen och broderskap i praktiken … Idéerna landade också i boendet. Genom 1800-talet med några idealistiska projekt… Några med totalt ordnat liv&arbete … In i 1900-talet med kvinnornas gryende frigörelse… Yrkesverksamma ändå kunna lätta på det dagliga hushållsslitet när ekonomin inte räcker till eget tjänstefolk. Unga kvinnor för självständig start på livet. Uppenbar idé, dela på praktiska bördor… Med början i bostadskomplex med centralt kök och matsal, ”enkökshus” (1906).

I 30-talets sociala dynamik konkretiserades idéerna på nytt (Myrdal, Markelius, Olle Engkvist). Några kollektivhus byggdes i Stockholm. De benämndes så, men var i själva verket ’servicehus’. Personal utförde de tjänster som behövdes, matservering, tvätt, städ, barnomsorg m m. Efter kriget fortsatte man. I miljonprogrammet prövades idén med serviceblock i grannskapets centrum… I Danmark fanns det hela stadsdelar byggda på service som ingick i hyran. I Sverige blev Hässelby Familjehotell mycket omskrivet. Efter initiativtagaren, storbyggmästaren Olle Engqvists död blev det snart konfrontation mellan nya fastighetsägare och de boende om meningen med huset.
Kanske den kampen var inspirerande för fortsättningen.

Dessa tidigare ’generationer’ av ’kollektivhus’ upphörde. Verksamheter som förutsatte anställd personal, klarade inte de snabbt stigande lönekostnaderna.

Det blev tyst, men inte länge.