forskningstorn åt Televerket, Farsta Sth
gesällarbetet hos arkitekt Bengt Hidemark

Ped projekt

utveckl program-feedback pedagogik

Rollspelet som pedagogisk resurs

Feedback i nordiska lark skolor

Avstämn utbildningens profil

Reflection as a Pedagogic Tool

”nätverket för pedagogik för intuition”, sekr

Skissen som fenomen, intervjuproj

Skissarbetet som didaktiskt fenomen
med frustration som en utgpkt

Pedagogik för intuition, GRU

Stödproj lark utbildn Estl, S I

arkitektens tillbakablick

Varför arkitekt? För att min mamma tjatat om det hela min uppväxt, dock utan annan relation till yrket än att en moster var gift med en.

Ett otillräckligt studentbetyg ledde till betyg i matematik och teoretisk fysik, öppnande nya världar som kunde lett till karriär i IT-världen. Men det blev inte så. Jag blev arkitektgesäll. Efter 2 års arbete och byggt gesällarbete blev det Chalmers -62. Knepigt i sig. Men insåg så småningom att jag inte kunde allt. Och fann min livskamrat.

Deltog i studentkritik av vår undervisning, som alltför ahuman. Vi ville bredda oss. Vidga vår kompetens, söka vår beställare människa/samhälle. Studiegången avslutades i arkitektur med stor tillbyggnad av ett varuhus vid saluhallen. Och med en fantastisk studieresa 6 veckor i Egypten, Grekland.

Sedan kastade jag mig över Järvatävlingen ­­– en hisklig planuppgift, från åtskilliga km2 ner till ’sandlådorna’ – tog för givet att ha det som exjobb. Men inte tillåtet! I stället blev det idealistiskt: ”Den goda staden”. Det tog tid. (’Semesterjobb’. Matrikeln säger färdig 1974. I st f -66)

En repövning fick mig att inse att jag var bra på att organisera arbete under stress. Chef för ingenjörpluton. Landskapet under fötterna. Självförtroendet växte.

Efter de fyra åren på CTH tog yrkesrollen annan riktning. I lågkonjunktur satte slumpen, mina meriter i matematik och chalmerskompis mig på den nya blockplaneringen. Jag kunde tolka statistik. Markbygden blev mitt öde (mellan Borås och Varberg). Många år och lärde mig massor – för att jag måste. Landskap blev ett nödvändigt intresse med hjälp av Per Friberg och naturhistoriska museet i Göteborg. Jag gjorde nog Sveriges första kommuntäckande landskapsplan (dvs kommunblocket Mark). Situationen tvingade mig också att ta tag i planeringens pedagogiska sida.

Samtidigt: tävling med kontoret, bostadsområde; skisser till bryggeri; kraftledningar; inlandslokalisering av kärnkraftverk (debattskisser); och till sist ett alkoholisthem, byggt. Och Johan första barnet.

Livet rullar på. Mitt har inte byggts på medvetna val. Planeringsfirman gick i konkurs. Plötsligt arbetslös, nu med tre små barn och lgh i Nordostpassagen.

Ingen kassa, medlem för sent. Försökte klara mig på egen hand, sökte jobb: regionplanekontoret borde jag fått, stadsarkitekt…? Fick syn på annons om adjunkt på Alnarp. Behov mötte intressen: landskap och arkitektrollen. Sökte och fick den. Det ’enda’ Per Friberg och hans studenter var överens om var mig som lärare.

4 jan 1971 rullade jag in på Alnarp, började ett nytt liv.

Och där föddes Landskapsarkitekten. Ny utbildning ur gammal. Fullt engagemang.

”Rummet-rörelsen-…”, debatten på CTH och exjobbet fick blomma ut nu.

Blev snart kallad tillbaks till Mark, den nu sammanlagda storkommunen. Delade livet i två och med tiden fler delar. Familjelivet på undantag …

Att stanna på Alnarp kom av en vilja att det nya Sverige skulle få bättre arkitekter, kapabla att ta ansvar för människans landskap i stort och smått. Det blev 30 år genom stundtals turbulenta villkor. Men jag var fri, stod på flera ben.

Livet i Mark var en stor upplevelse. Arbeta med människor som ville något med sin nya kommun. Jag reste dit ett par gånger i veckan. Tåget blev mitt kontor. Mycken kreativitet utvecklades där. Blockplanearbetet från tidigare trängdes undan av ny vardag, ny medvetenhet och nya ambitioner. Ta vara på och utveckla, i en häpnadsväckande solidaritet i det nya, stora. Jag jobbade med dem som själva höll på att forma sin förvaltning. Åt dem som ville med det nya — från förtroendemannens portfölj till sammanträdenas beslutsfattande.

Den metod som levdes fram — att efter hand möta och lösa problem i dialog i arbetsgrupp — blev självklart till ett strategiskt förhållningssätt: ’lägg krafterna på det viktigaste, ta resten sedan’. Landskapet och fysisk planering bjuder på möjlighet att se det viktiga i det stora hela. (samhällsbygget)

Efter hand växte översiktsplaneringen. Tidig kommunöversikt, GPF (gemensamma planeringsförutsättningar), samordnad budgetplanering – allt före direktiv/förslag från ’Stockholm’. Kansliets personal engagerades alltmer och när sedan ytterligare resurser behövdes anställdes en planeringssekreterare, Berndt, arkitekt (med organisations- och tidskrifterfarenheter).

Två temperament möttes på ett givande sätt, jag som strateg, Berndt med sina krav på att vara konsekvent. Tyngre jobb, tog längre tid.

Det direkta arbetet åt Ks breddades med ett stort uppdrag åt berörda kommuner och länsstyrelser med frågan ”är Lygnernområdet verkligen av riksintresse?”. Den placerade jag som forskning på Alnarp (svar nej). Följt av områdesplan Lygnern på särskilt uppdrag av kommunen. Med vandringsled. Och vidare: Viskastigen, dispositionsplaner för fritidsbebbyggelse, kraftledningar i landskapet.

Allt = metodutveckling.

Kärnan i uppdraget blev ändå kommunöversikt och områdesplaner för tätorterna med avsevärd tyngdpunkt på Opl Kinna (centralorten) – mer om det under uppdrag resp projekt nedan.

Avslutat med rapport om den remarkabla planeringsviljan i Knallebygd och den offensiva, självständiga utvecklingen av planering och dess verktyg. Det blev ett forskningsprojekt(BFR), Sjuttiotalets planeringssyn (stencil) -81.

Livet på Alnarp … Förnyelsen, nyskapandet skedde också under universitetsdemokrati (försöks­­verksamhet). Tveksamt visade det sig. Vår rationella tolkning att utnyttja alla resurser gillades inte av alla. Professorer kallade ner rektor, som återställde ordningen med hårda nypor. Jag blev av med min tjänst.

Några år var det riktigt bistert. Norsk städpatrull sopade banan ren, tystnaden vilade i korridorer och fikarum. Men mina roller gjorde mig fri och jag behövdes tydligen. Fortsatte på arvode. Jag var samhällsbyggaren. Fokuserade människors vardagsvillkor, boendet och ’människans landskap’.

Utvecklade efter hand mina kurser till den årliga ”La3” (som då ’ätit upp’ stads­byggnad och översiktsplanering), en obligatorisk, årslång kurs som med utgångs­punkt i planering av ett bostads­område tog tag i ’människa i landskap’ som helhet, från livet mellan husen upp till regionala relationer – kort sagt vardagslivets villkor. Med förhoppningen att landskapsarkitekten i sin verksamhat kunde ta ansvar för detta. Av obekant anledning ansågs jag inte kunna ta formellt ansvar för kursen, men det spelade ingen roll, det var jag som gjorde den. Den drevs kontinuerligt år efter år och kursutvärderingar var mer än tillfredsställande.
Och blev återanställd, halvtid.

Det blev en utmejslad program- och feedbackpedagogik. Mer om den i samhällsbygget.          

Strävade tidigt med stöd av SLU pedagogiska enhet efter utveckling och större medvetenhet. Fick genomföra en serie pedagogiska projekt samtidigt som kursernas vardag gav ständiga utmaningar, …                    
mötta med metodiska och pedagogiska ’uppfinningar’.

Problemfältet studenterna skulle bemästra är komplext (intill kaos), omöjligt att definiera entydigt. Det möts med skissande som metod, att pröva sig fram och reflektera kritiskt över försöken. Komplexiteten och brett kunskapsbehov kräver en ’sökmotor’ hos studenten (arkitekten) med bildning och etik som bas. Problemet söker information och utvecklas med enkla verktyg (Bland alla experter är ’Arkitekten’ specialisten som problematiserar och löser problemet med förslag…) Se samhällsbygget.   

För studenterna kan ju de ständiga utmaningarna och hänvisningen till den egna förmågan vara frustrerande. Inget facit, bara goda råd från handledarna. Studenten förhöll sig till detta på sitt sätt. Grovt sett hade vi tre sorters studenter. De som ville bli landskapsarkitekter och var mer eller mindre klara över ’villkoren’ och så de som inte vågade/kunde släppa loss sin kreativitet (som kanske borde söka sig till annat yrke). Så finns en och annan som ’lärt sig’ att manipulera lärare är den snabbaste och enklaste vägen. Det gick ju inte med min uppläggning.

En vacker dag gick det i väggen. Alltför trygg i utvecklingen i min kurs, såg jag förändringen för sent. Jag och mina assistenter var oförberedda på ändrad inställning hos studenterna (de flesta, inte en eller ett par). Vet ännu inte varför. Kan bara spekulera. Datorerna hade gjort sitt intåg. Vi hade fått ett ’labb’ med en uppsättning maskiner. Effekten blev drastisk. Studenterna jobbade på skärm i st f på skisspapper, vår handledning uppfattades som ifrågasättande/kränkande. De var redan färdiga. Reflektion behövdes inte …, inte alternativ. Förförda av skärmen?

Måhända hade manipulatorernas aktiviteter genom åren förskjutit synen på samhällsbyggnadskursen. Det skulle vara mer landskapsarkitektur … Min image som ’arkitekten’, den andre, på institutionen förstärkt.

I alla händelser var det bara att lägga av. 30 år fick vara nog. 

Under några år gavs jag ansvaret för formläran i undervisningen. Mitt grepp blev att organisera den som verkstäder med goda konstnärer som gäster, med en portfölj att bli godkänd på och en gemensam utställning i Lund som mål.

I samarbete med tidningen Arbetet fick studenterna genomföra presentationer av egna projekt med pressrealese m m

Under hand växte samarbete fram med tillgänglighetskonsulterna i Skåne. Studenterna skulle ha med sig en djup erfarenhet av villkoren i den fysiska miljön för begränsad förmåga i olika avseenden … Vara bunden till rullstol, åtminstone ett par timmar…

Tillbaks till familjen ett ögonblick. Ned till Alnarp, sedan miljonprogramområde i Lund. Bra lägenhet, men turbulent socialt. Engagerade oss för att förbättra torftig miljö. Böt i stället. Anslöt oss till radhusmaffian, flyttade till Dalby. Tog där fatt med hem&skola och bostadsom­rådet och började sjunga. Arkitekten kan inte låta arkitekten vila på fritiden. Ser man problem så, … skolgårdsförnyelse m m. Blev ordf i H&S Lunds kommun, därmed repr i skolstyrelsen … och därmed inne i Lundapolitiken. Bli politiker också? Det ville jag inte för att behålla en neutralitet. (klokt?)

Somrar på fjäll & vid hav gav styrka, även om jobb åkte med dit också. Platser med kapacitet för koncentration.
 

Mina ambitioner, nyfikenhet behov av att förstå ledde till diverse studier.
I forskarmiljön på LTH under alla år… samlade kurspoäng nog för ett par disputationer, men avhandlingsämne varierade och tiden räckte in till.
Sökte forskarurbildning på Nordplan. Trodde jag var fulladdad, men nix andra var det tydligen än mer. Vidareutbildningen ansåg jag mig överkvalificerad för.

Men Nordplan blev ändå en viktig miljö. Jag hade mött José Ramirez, läste hans avhandling, övervarade en fantastisk disputation … Det ledde till flera år av kurser och seminarier där med Handlingsteori som kärna. 'Att se verkligheten genom verbet'.  p…, makten …, gränser …, retorik …, En inspirerande miljö.
Jag introducerade honom i Alnarpsmiljön. Succé. Han blev raskt bitr professor och bärare av förnyelse …

Infarkt ovan höger öra på fjället -91. Knepigt, men lyckosamt. Därefter har livet också burit på relation till vården … Jag har fått anledning att vara kritisk, envis, utifrån en problematiseringsvilja och –förmåga, som inte alltid blir väl mottagen. Men har också fått uppleva underverk. 

Vad gör en arkitekt? Har min tillbakablick något generellt att säga?

Men innan dess, tillbaks till familjen ett ögonblick. Ned till Alnarp, sedan miljonprogram­område i Lund. Kunde välja bra lägenhet, men turbulent socialt. Engagerade oss för att förbättra torftig miljö. Böt i stället. flyttade till Dalby. Anslöt oss till radhusmaffian. Tog där fatt med hem&skola och bostadsom­rådet och började sjunga igen.

Arkitekten kan inte låta arkitekten vila på fritiden. Ser man problem så, … skolgårdsförnyelse m m. Blev ordf i H&S Lunds kommun, dess representant i skolstyrelsen … och därmed inne i Lundapolitiken. Bli politiker också? Det ville jag inte för att behålla en neutralitet. (klokt?). Rollen gav nätverk och uppdrag.

Somrar på fjäll & vid hav gav återhämtning, även om jobb åkte med dit också.

Så kollektivboendedrömmarna sedan chalmers. Möjligheten dök upp, engagerade mig i föreningsbildning och husskapande. Turbulens, negativa beslut gjorde att jag ändå byggde om vårt radhus, la till en tredje våning. Jobbigt. Mitt livs misstag.

Det blev ändå ett kollektivhus, det första i Lund (av en lång rad trodde vi), Slottet. Hade skapat en suverän lägenhet åt oss.

Senare. Infarkt ovan höger öra på fjället -91. Knepigt, men lyckosamt. Därefter har livet också burit på relation till vården … Jag har fått anledning att vara kritisk, envis, utifrån en problematiseringsvilja och –förmåga, som inte alltid blir väl mottagen. Men har också fått uppleva underverk. 

Alltså. Vad en arkitekt gör.

Mitt trajektorium, min levnads bana har uppvisat både glädje och sorg, men summan inte så illa. Ångrar mig inte. 
Yrkesrollen stannar inte vid anställning och uppdrag. Den uppfyller en.
Den förmåga man utvecklat, den professionalisering av grundläggande mänskliga förmågor finns där i en oavsett tid på dygnet och på året.

Jag har haft många bollar i gång. Mina roller har givit nätverk och en vana att verka från toppen och neråt.

Ekonomin hör till problemen. Arkitektens problematiserande och skissande, sökande efter den goda lösningen, efter god kvalitet stänger man inte av 17.00. Det rullar på. Kvällar och helger under fritid (som i andras ögon då inte är fritid). Det får man sällan betalt för och inte ger det pensionspoäng.

Ynklig lärarlön (en faktisk halvering 1971 av min konsultlön innan). Hur kunde det gå ändå? Jo, en okrävande familj.
Ett förgivettaget ATP med trygghet efter 15 maxår gav mentalt utrymme till ideellt arbete och studier. Men hej vad man bedrogs.

Vad gör han på gamla dar? Samma sak egentligen. Pensionerad, befriad från stimulansen att ständigt möta ungdom på väg … Nu, efter att insatsen i Estland är över, anslagsgivarna satt stopp för stödet till deras undervisning.

Nu är det mest försök att bidra till klokskap i min omgivning. Barnen slåss jag för, barns rätt att leka i kommunens detaljplanering. Barns rätt till vettiga uppväxtvillkor. Också ett samhällsproblem.

Man har ett ansvar att använda den kapacitet man har här i livet – hur mycket don Quijote man än är – eller betraktas som.

Två sorger har jag nu: Att möjligheten att bistå med kompetens för förnyelse av baltisk bostadsmiljö sprack. Som sådan och med demonstration av demokratins arbetsformer. SIDA ville, men inte de svenska institutionerna, när det kom till kritan.

Lunds framtid, där kan jag inte släppa taget, i kommunen är det en närmast schizofren skillnad mellan visioner (direktiv) och verkställandena

Förblir skrivande (knappt skissande)