|
Vem är jag?
Vad har mitt yrkesliv handlat om? Och det privatliv det krupit in i.
Inte lätt att komprimera, därav
Nedan forskningsprojekt av någon betydelse,
klickbara eller inte
se även CV-akademiskt
Forskning, uppdrag eller motsv
– i omvänd tidsordningyttrande över översiktsplanering Lunds kommun samt med egna utgångspunkter i ett individperspektiv Det framtida Lund alternativ metod pedagogik för intuition(Grundutbildningsrådet), Skissarbetet som didaktiskt fenomen (SLU ped) kan man leka här”(riksbyggens jubileumsfond) Bemästra värden -95 i Nordisk arkitekturforskning 95:4 Översikten som spegel… (programarbete BFR) individ- och kulturintressens chans i planeringen ’Kinesiska askar’ — stadens arkitektur, stadsrum- mens sammanhang
Reflektioner över Tråd-92 (gul upplaga, remiss-
yttrande för SLU), 1992Regional identitet, ett exempel från Bohuslän
Barnen i gaturummet(med Maja Persson, Arvsfonden),
1991 i samband med Barn i innerstad-projektet, LundPerspektivet som arbetsmetod, en del av skissandet Rollspelet som pedagogisk resurs, SLU, ped utveckl arb 10
Sjuttiotalets planeringssyn, exemplet Mark(BFR),
1981-82Kraftledningar i landskapet(Planverket, Vattenfall)
Lygnernprojektet, riksintresse eller ej? (Lst och kommuner projektledare m doktorander fr Alnarp),
1975-76
Mark&vatten (remissyttrande för SLU), 1971
‘tjänstebiten’, dagligvaruservice i bostads-
områden (…), 1970
Den goda staden-74, exjobb
Järvatävlingen-66
|
Lennart Nord forskare
Min forskning, formellt och nästan …
Att forska …, att söka svar, söka förstå …, söka samband. Vi är nyfikna varelser, som vill veta.
En ’riktig’ arkitekt är ständigt forskande för att förstå sitt ’uppdrag’, för att söka möjliga lösningar, för att kunna värdera dessa i sin egen process och kommunicera och utvärdera fram mot beslut i god, demokratisk ordning.
Problematisera, skissa, formalisera, …
Förhållningssättet accepteras inte som forskning. Det är arkitektkårens,
-utbildningarnas dilemma. I strävanden att bli likställda andra vetenskapliga discipliner tvingas man negligera sin unika kompetens att hantera komplexitet, tvingas i stället att bryta ner, objektifiera, isolera. Förenkla vad som inte kan förenklas …
Forskning resp forskande
Forskning är numera en hårt formaliserad företeelse. Den skall bedrivas av forskare, numera ’odlade’ i akademisk ’grundskola’, steg för steg. Vart tar kreativiteten vägen? Utmaningarna? Tryggheten regerar.
Väl där, måste man lägga ner oändligt arbete på att söka forskningsresurser.
Mitt sätt att vara har krockat med detta för givet tagna.
Att få forska är inte lätt, om man inte hör till det etablerade. Mitt forskande är ett knepigheternas historia.
Smyger igång
Jag kom till Alnarp med ett i mitt tycke angeläget forskningsobjekt:
’landskapet sett i hög hastighet’, hur blir upplevelsen av landskapselement från höghastighetståg? Det förkastades för att ämnesområdet var upptaget. En licentiand hade ämnet ’vägen i landskapet’.
Jag hade med mig forskarambitioner: det mångåriga exjobbet ’den goda staden’, utifrån människors levnadsvillkor, var minsann ett forskande. Det följdes som konsult av uppdraget ’dagligvaruservice i bostadsområden’, med krav på avsevärda fördjupningar i outgrävt område.
Roller samverkar
Min ankomst till Alnarp gav omedelbart representation i Lantbrukshögskolans arbetsgrupp för yttrande över Mark&vatten, den nya riksplaneringen. Den ende med helhetssyn och planeringskompetens. Jag skrev merparten.
’Är Lygnernområdet av riksintresse?’ Beställd forskning av berörda länsstyrelser och kommuner utifrån min roll i Mark, placerade jag på Alnarp och genomfördes av mig med hjälp av studenter med forskarambitioner.
Markrollen gav ytterligare forskning: ’kraftledningar i landskapet’ som genomfördes med 2 examensarbeten.
Men inte blev jag accepterad på Alnarp som forskningskapabel inte.
Summera de kreativa åren som planeringschef.
Åren i Mark avslutades med ”Sjuttiotalets planeringssyn” med anslag från BFR
Tidigare arbeten fullföljdes och levererades OK, men nu stötte jag på patrull. Som arkitekt formulerar jag programmen i skissandets problematiserings-anda. I det här fallet sökte jag en någorlunda objektiv beskrivning av planeringserfarenheterna i Mark, genom att intervjua berörda men framför allt genom att använda remissen som metod. Jag som centralfigur beskrev planeringen och erfarenheterna och förväntade mig att de berörda skulle korrigera och komplettera. Men det orkade eller ville de inte.
BFRs handläggare nöjde sig inte med detta. Nej fick inte vara nej. Min ’remisshandling’ blev inte en publicerad rapport.
Man får inte misslyckas
Detta kom sedan att misskreditera mig i fortsättningen
Erfarenheterna från ’gräsrotsprojektet ”Barn i innerstad” (arvsfonden) lockade BFR att satsa på en kvartett. Jag som en projektledare för Bii och som samhällsbyggare samt en ekonom, en sociolog och en geograf: ”individ- och kulturintressens chans i planeringen”, men med Kommunrevisionen ansvarig.
Blev det bättre? Nej. Forskarvärldens ’det gäller att ta tillvara sina tillfällen’ fick ekonomen, den ansvarige, att spela sitt eget spel. Vi kom ingen vart. Det rann ut i sanden.
Doktorera på den nya översiktsplaneringen?
Nya plan&bygglagen (-84) gav den första generationen kommunala översiktsplaner.
Med mina erfarenheter från planeringsangelägen kommun, först med mycket — kommunöversikten, heltäckande landskapsplan och GPF (gemensamma planeringsförutsättningar långt före kommunförbundet) — sätter jag mig på Boverket nyfiken på alla dessa nya översikter.
Utvecklar en forskaridé, att betrakta dem som protokoll över framtidsriktade processer: ”Översikten som spegel”. Det lyckades mig att få utveckla detta på Nordplan, och få en oerhört kompetent referensgrupp. En handlingsteoretiker, en tidgeograf / humanekolog och en statsvetare. Vilken lycka att få samarbeta med dem!
Men, återigen, kompetens hjälper inte, komplexitet är farligt, remissvar från forskare som hellre talar i egen sak … Att med god metod söka överblick av vad som tycks hända med den nya planeringen i den nya lagens anda, kan man inte tro på, ’se på en eller ett par kommuner, eller möjligen ett litet län’.
Man förmår inte se poängen. Arkitektens dilemma, arkitektkompetensens.
Tre års programarbete leder till inget. Där försvann min akademiska karriär.
Mina aktiviteter ledde mig till föreningen Nordisk arkitekturforskning samt till föreningen för samhällsplanering där jag i många år var sekr i ’syd’.
Forska för att utveckla sin undervisning
Att undervisa förutsatte forskande i mitt komplexa arbetsfält för att finna former för studentens möte med våra komplexa problem och utveckla sin kreativitet. Kontinuerlig pedagogisk utveckling, organisering av kurser, utveckla metoder. (T ex för perspektivskissande, skuggstudier, rollspel.)
Min roll på SLU börjar i skapandet av den nya utbildningen, avslutas med förslag till radikal reorganisering av denna. (Den tog dock ’motsatt’ väg)
Att skissa är kärnan i arkitektens möte med det komplexa. Problemlösaren.
Utgångspunkt för min pedagogiska verksamhet. Uppmuntrad av SLU-pedagogen genomförde jag en rad projekt, vred och vände på de pedagogiska problemen. Studenters frustration inför problemen och sin egen kreativitet blev det sista. Involverade psykolog …, men den aspekten rann också ut i sanden. Annat blev intressantare för henne.
En intressant erfarenhet är att när ’sektoriella’ kompetenser ombeds hjälpa oss med våra problem, så är det svårt att förmedla innebörden av dessa. Rollerna tenderar att bli omkastade.
Boken ’Märk världen’ (-94) öppnade ny väg för mig att förstå skissandets natur.
Intuitionens kraft. Människan som en intuerande varelse, arkitekten som professionaliserar detta.
Det blev ’pedagogik för intuition’, en arbetsgrupp på Lunds universitet och projekt finansierat av Grundutbildningsrådet.
De aktiviteterna gick hand i handske med Handlingsteorin jag fick på Nordplan.
Nuläget då?
Lunds översiktsplanering har visat sig vara grovt provocerande. Att kritiskt granska denna är ett forskande i sig … Konsekvenser, kvalitet …, alternativ.
Strukturlöst. Kompetensproblemen. Vilka har tolkningsföreträdena?
Att reagera på kulturvärdenas behandling i stadsbyggandet likaså, …
Vad kan vi göra?
Den här skissen avslutar jag med en förhoppning.
En uppmaning till mina kollegor, gamla och unga att hävda vår arkitektförmåga med stolthet och energi.
Samhället behöver den. Framtiden behöver oss, våra åskådliggöranden av möjligheter. Som ’beslutsprocesserna’ får utvärdera och genomföra.
Till sist, mina ’dörröppnare’; Asplund, Cornell, Hillier, Hägerstrand, Lynch, Liedman, Nørretranders, Ramírez och många fler.
|
||
| 121130 |
Lennart Nord arkitekt SARMSA |
